Yuri Koval
SPARROW LAKE
Sparrow lake
För länge sedan hörde jag historier om Sparrow Lake.
De sa att det fångades enorma braxen där som inte passade in i ett bassäng, abborre som inte passade in i en hink, monstruösa gäddor som inte passade in i någonting alls.
Det var förvånande att gäddorna och abborren är så enorma, och sjön är Vorobyinoe.
Gå till Vorobyinoye -sjön. Du hittar honom där i skogen.
Jag sökte och kom en gång till Sparrow Lake. Den var inte för stor, men inte för liten, den låg bland granskogarna och tre öar skar sitt vatten mitt i mitten. Dessa öar såg ut som smalnäta fartyg som seglar efter varandra, och fartygens segel var björkar.
Det fanns ingen båt, och jag kunde inte ta mig till öarna, jag började fiska.
Jag såg gädda, svart abborre och gyllene braxen. Det var sant att de inte var för stora, de passade i en hink och det fanns fortfarande plats.
Just på det här stället la jag en lök, skalade potatisen, kastade i paprikan, fyllde på vattnet igen och hängde hinken över elden.
Medan örat kokade tittade jag på öfartygen, på deras björksegel.
Orioles flög över gröna segel som fladdrade och fladdrade i vinden och kunde inte röra sig på sina fartyg. Och jag gillade att det finns sådana fartyg i världen som inte kan undvikas.
Grymta
En sen vårkväll, när solen gömmer sig bakom trädtopparna, dyker en konstig långnäbbad fågel upp från ingenstans ovanför skogen. Den flyger lågt över en transparent al och undersöker noggrant alla gläntor och glader, som om man letar efter något.
Horch ... chorh ... - en hes röst kommer uppifrån - Horch ...
Tidigare i byarna sa de att detta inte alls är en fågel, utan som en imp som flyger över skogen och letar efter sina horn som den har tappat.
Men detta är naturligtvis inte en djävul. Det här är en vedkran som flyger över skogen och letar efter en brud.
Trähane har kvällsögon - stora och mörka. För en hes röst kallas ibland en vedkran för "grymtande", och för en lång näbb - "elefant".
I en by, hörde jag, kallar de honom kärleksfullt "walishen". Det här är det namn jag gillar mest.
Dick och blåbär
Hos oss i kojan bor en hund som heter Dick. Han älskar att se mig röka. Han sitter mittemot mig och ser hur röken rinner ur min mun.
Dick är en snäll hund, men en frossare. Stoppa magen med fiskinmat och begrava huvudet under trädet så att myggor inte biter - det är vad han behöver!
Väl i ett träsk hittade jag en blåbärsäng. Jag kunde inte slita mig från blåbären, samlade och åt en handfull för en handfull.
Dick sprang från ena sidan, sedan från den andra, tittade in i min mun och insåg inte att jag åt den.
Det är blåbär, Dick! - Jag förklarade. - Se hur mycket av det.
Jag tog upp en handfull och gav den till honom. Han tog snabbt bort bären från hans handflata.
Fortsätt nu själv, sa jag.
Men Dick förstod inte var bären kom ifrån, sprang runt, tryckte i sidan med näsan så att jag inte skulle glömma honom.
Sedan bestämde jag mig för att lära Dick lite visdom. Jag skäms för att berätta, men jag gick ner på alla fyra, blinkade till honom och började äta bär direkt från busken. Dick hoppade av beundran, öppnade munnen - och bara buskarna sprakade.
Två dagar senare samlade Dick blåbär runt stugan, och jag var glad att jag inte hade lärt honom att älska vinbär och hjortron.
Star ide
I början av våren fiskade Vitya och jag på Most.
Bron är inte så långt från oss, men ändå sex kilometer. De gick, gick, knådade träsket och skogens vårlera, trötta. De kom till bron - de satte genast eld på, de började koka teet. Vitya säger:
Jag vet inte om dig, men hela mitt liv drömmer jag om att fånga en stor ide.
Hur stor? Vilka storlekar?
Inte mindre än en känga.
Vilken känga? Vanligt eller flummande?
Det är du, pojke också. Idén är lika stor som ett träsk! Det finns inget sådant. Låt oss fånga en ide med en vanlig presenningskänga.
Vi kom överens och band en hemlig åsna. Vad är hemligheten med denna åsna kan jag inte säga - Vitya beställer inte.
Och så planterade vi ett dussin maskar på en stor krok och kastade allt i vattnet.
Och ideen tar inte. En liten sorochka drar i maskarna. Klockan på donken klirrar.
Torterade sorozhonka, - säger Vitya, - övermäktig. Sorojonka är en liten mört. Vi har ett namn på mört i norr.
På kvällen fick vi åtminstone sorozhonki, men ideen tar det inte på något sätt.
Och så kom natten.
Över Tsypina -berget, under stjärnorna, gäss och kranar som drog mot norr började träkranar fladdra och blinka, och sedan tog en ide över.
Linan sträckte sig fruktansvärt, Vitya darrade, tog tag i båda händerna, drog den till stranden.
Och på avstånd, i mörkret vid vassen, stänkte en idé som hade kommit ut till ytan. Silverbländning regnade ner på vattnet från svansstötarna, och stjärnstänk flög.
Och så tog Vitya ideen till stranden och drog nästan ut den, när plötsligt drog ideen. Vitya gled och föll i vattnet bredvid idén.
Och så flundra de båda i det svarta vattnet, och från dem båda flyger stjärnsprayen. Och jag insåg att idén skulle försvinna nu om jag inte tänkte på något.
Och jag kom på. Jag föll också i vattnet på andra sidan idén. Och nu ligger vi två redan i vattnet och en ide är mellan oss.
Och ovanför oss lyser förresten alla nattkonstellationer, alla de viktigaste vårstjärnorna och står, och särskilt tydligt, jag ser, står Leo och Tvillingarna över oss. Och nu verkar det för mig som att Vitya och jag är tvillingar, och mellan oss är ett lejon. Allt är på något sätt förvirrat i mitt huvud.
Och ändå drog vi ut idén, drog den i land, och den visade sig vara väldigt stor. Det fanns ingen tid att mäta bagageutrymmet - det var natt, och han fick inte plats i skopan.
Vi lade den upp och ner i en hink och sprang genom träsket och skogen vår lera hem, till Tsypin Mountain. Idén slog i en hink med svansen, och i varje skala spelade den de viktigaste vårkonstellationerna - Leo och Tvillingarna.
Vi hoppades att idén inte skulle somna förrän på morgonen, men han somnade.
Jag var mycket upprörd över att stjärnidén somnade och det fanns inga spår av den kvar på marken. Han tog tavlan, satte idén på den och drog runt med en penna precis längs konturen. Och sedan satt han länge - han skar ut stjärna ide. Låt hans spår vara kvar på min bräda.
Och den ideen som du ser på bilden fick vi en annan gång. Detta är inte en ide, utan ett ägg. Men av någon anledning är han också fantastisk. Jag vet inte varför. Vi fångade honom på morgonen, när stjärnorna försvann under solens slöja ... Förmodligen är varje ide en stjärna ...
Ovanför floden, ovanför bubbelpoolen, där den outlandish norra fisken, harr, gömmer sig från draken, finns det en björk.
Björkens stam är krokig, den böjer sig sedan mot floden och drar sedan bort den från taigavattnet och barken brister på dess brantaste knä.
En svart björksvamp, chaga, har växt på denna plats i många år.
Jag skar ner chaga med en yxa.
Enorm, med ett tjurhuvud, klättrade hon knappt i en ryggsäck.
)
Yuri Koval VOROBYNOE LAKE
Sparrow lake
För länge sedan hörde jag historier om Sparrow Lake.
De sa att det fångades enorma braxen där som inte passade in i ett bassäng, abborre som inte passade in i en hink, monstruösa gäddor som inte passade in i någonting alls.
Det var förvånande att gäddorna och abborren är så enorma, och sjön är Vorobyinoe.
Gå till Vorobyinoye -sjön. Du hittar honom där i skogen.
Jag sökte och kom en gång till Sparrow Lake. Den var inte för stor, men inte för liten, den låg bland granskogarna och tre öar skar sitt vatten mitt i mitten. Dessa öar såg ut som smalnäta fartyg som seglar efter varandra, och fartygens segel var björkar.
Det fanns ingen båt, och jag kunde inte ta mig till öarna, jag började fiska.
Jag såg gädda, svart abborre och gyllene braxen. Det var sant att de inte var för stora, de passade i en hink och det fanns fortfarande plats.
Just på det här stället la jag en lök, skalade potatisen, kastade i paprikan, fyllde på vattnet igen och hängde hinken över elden.
Medan örat kokade tittade jag på öfartygen, på deras björksegel.
Orioles flög över gröna segel som fladdrade och fladdrade i vinden och kunde inte röra sig på sina fartyg. Och jag gillade att det finns sådana fartyg i världen som inte kan undvikas.
Grymta
En sen vårkväll, när solen gömmer sig bakom trädtopparna, dyker en konstig långnäbbad fågel upp från ingenstans ovanför skogen. Den flyger lågt över en transparent al och undersöker noggrant alla gläntor och glader, som om man letar efter något.
Horch ... chorh ... - en hes röst kommer uppifrån - Horch ...
Tidigare i byarna sa de att detta inte alls är en fågel, utan som en imp som flyger över skogen och letar efter sina horn som den har tappat.
Men detta är naturligtvis inte en djävul. Det här är en vedkran som flyger över skogen och letar efter en brud.
Trähane har kvällsögon - stora och mörka. För en hes röst kallas ibland en vedkran för "grymtande", och för en lång näbb - "elefant".
I en by, hörde jag, kallar de honom kärleksfullt "walishen". Det här är det namn jag gillar mest.
Dick och blåbär
Hos oss i kojan bor en hund som heter Dick. Han älskar att se mig röka. Han sitter mittemot mig och ser hur röken rinner ur min mun.
Dick är en snäll hund, men en frossare. Stoppa magen med fiskinmat och begrava huvudet under trädet så att myggor inte biter - det är vad han behöver!
Väl i ett träsk hittade jag en blåbärsäng. Jag kunde inte slita mig från blåbären, samlade och åt en handfull för en handfull.
Dick sprang från ena sidan, sedan från den andra, tittade in i min mun och insåg inte att jag åt den.
Det är blåbär, Dick! - Jag förklarade. - Se hur mycket av det.
Jag tog upp en handfull och gav den till honom. Han tog snabbt bort bären från hans handflata.
Fortsätt nu själv, sa jag.
Men Dick förstod inte var bären kom ifrån, sprang runt, tryckte i sidan med näsan så att jag inte skulle glömma honom.
Sedan bestämde jag mig för att lära Dick lite visdom. Jag skäms för att berätta, men jag gick ner på alla fyra, blinkade till honom och började äta bär direkt från busken. Dick hoppade av beundran, öppnade munnen - och bara buskarna sprakade.
Två dagar senare samlade Dick blåbär runt stugan, och jag var glad att jag inte hade lärt honom att älska vinbär och hjortron.
Star ide
I början av våren fiskade Vitya och jag på Most.
Bron är inte så långt från oss, men ändå sex kilometer. De gick, gick, knådade träsket och skogens vårlera, trötta. De kom till bron - de satte genast eld på, de började koka teet. Vitya säger:
Jag vet inte om dig, men hela mitt liv drömmer jag om att fånga en stor ide.
Hur stor? Vilka storlekar?
Inte mindre än en känga.
Vilken känga? Vanligt eller flummande?
Det är du, pojke också. Idén är lika stor som ett träsk! Det finns inget sådant. Låt oss fånga en ide med en vanlig presenningskänga.
Vi kom överens och band en hemlig åsna. Vad är hemligheten med denna åsna kan jag inte säga - Vitya beställer inte.
Och så planterade vi ett dussin maskar på en stor krok och kastade allt i vattnet.
Och ideen tar inte. En liten sorochka drar i maskarna. Klockan på donken klirrar.
Torterade sorozhonka, - säger Vitya, - övermäktig. Sorojonka är en liten mört. Vi har ett namn på mört i norr.
På kvällen fick vi åtminstone sorozhonki, men ideen tar det inte på något sätt.
Och så kom natten.
Över Tsypina -berget, under stjärnorna, gäss och kranar som drog mot norr började träkranar fladdra och blinka, och sedan tog en ide över.
Linan sträckte sig fruktansvärt, Vitya darrade, tog tag i båda händerna, drog den till stranden.
Och på avstånd, i mörkret vid vassen, stänkte en idé som hade kommit ut till ytan. Silverbländning regnade ner på vattnet från svansstötarna, och stjärnstänk flög.
Och så tog Vitya ideen till stranden och drog nästan ut den, när plötsligt drog ideen. Vitya gled och föll i vattnet bredvid idén.
Och så flundra de båda i det svarta vattnet, och från dem båda flyger stjärnsprayen. Och jag insåg att idén skulle försvinna nu om jag inte tänkte på något.
Och jag kom på. Jag föll också i vattnet på andra sidan idén. Och nu ligger vi två redan i vattnet och en ide är mellan oss.
Och ovanför oss lyser förresten alla nattkonstellationer, alla de viktigaste vårstjärnorna och står, och särskilt tydligt, jag ser, står Leo och Tvillingarna över oss. Och nu verkar det för mig som att Vitya och jag är tvillingar, och mellan oss är ett lejon. Allt är på något sätt förvirrat i mitt huvud.
Och ändå drog vi ut idén, drog den i land, och den visade sig vara väldigt stor. Det fanns ingen tid att mäta bagageutrymmet - det var natt, och han fick inte plats i skopan.
Vi lade den upp och ner i en hink och sprang genom träsket och skogen vår lera hem, till Tsypin Mountain. Idén slog i en hink med svansen, och i varje skala spelade den de viktigaste vårkonstellationerna - Leo och Tvillingarna.
Vi hoppades att idén inte skulle somna förrän på morgonen, men han somnade.
Jag var mycket upprörd över att stjärnidén somnade och det fanns inga spår av den kvar på marken. Han tog tavlan, satte idén på den och drog runt med en penna precis längs konturen. Och sedan satt han länge - han skar ut stjärna ide. Låt hans spår vara kvar på min bräda.
Och den ideen som du ser på bilden fick vi en annan gång. Detta är inte en ide, utan ett ägg. Men av någon anledning är han också fantastisk. Jag vet inte varför. Vi fångade honom på morgonen, när stjärnorna försvann under solens slöja ... Förmodligen är varje ide en stjärna ...
Chaga
Ovanför floden, ovanför bubbelpoolen, där den outlandish norra fisken, harr, gömmer sig från draken, finns det en björk.
Björkens stam är krokig, den böjer sig sedan mot floden och drar sedan bort den från taigavattnet och barken brister på dess brantaste knä.
En svart björksvamp, chaga, har växt på denna plats i många år.
Jag skar ner chaga med en yxa.
Enorm, med ett tjurhuvud, klättrade hon knappt i en ryggsäck.
I flera dagar torkade jag chagaen i solen, och när svampen torkade hackade jag den svartorange kärnan med en kniv, lade den i en gryta och kokade den med kokande vatten.
Teet tog slut och jag drack chaga. Det är bittert, som te, luktar bränd svamp och fjärran vårbjörksaft.
Dess färg är tjock, kaffe, färgen på poolen, där den nordliga harrfisken gömmer sig från draken och från våra ögon.
Grannskap
Jag är inte rädd för ormar, men jag är rädd på det allvarligaste sättet. På de ställen där det finns många huggormar går jag alltid i gummistövlar och stampar medvetet tungt så att ormarna vet att jag går.
"Den här killen stampar igen", tror förmodligen huggormarna. - Titta på det, det kommer. Vi måste gå. "
En familj av huggormar bor i stenarna bakom vårt hus. På varma soliga dagar kryper de ut för att sola sig på småstenarna. Vi har levt sida vid sida i många år, och hittills - pah, pah, pah - det har inte funnits något argument för oss att bråka.
En gång bestämde sig Vitya för att fotografera en orm. Jag satte upp ett stativ i stenarna, började titta efter dem.
Snart kravlade huggormen ut, och Vitya klickade. Jag gick för att se honom skjuta.
Inkrullad låg huggormen i stenarna och sneglade lata på fotografen och bakom honom, i själva hälarna, låg den andra. Vitya märkte inte denna sekund och kunde kliva på den varannan sekund. Jag höll på att skrika när jag plötsligt såg en tredje, kröp åt sidan av stativet.
Du är omgiven, sa jag till fotografen. - Sluta filma.
Nu ska jag göra en kopia till. Solen kommer fram bakom ett moln.
Solen kom fram, äntligen, bakom ett moln, Vitya gjorde en kopia och försiktigt, manövrerade mellan huggormarna, tog fram sitt stativ.
Usch, äsch, - sa jag, - ingenting hände. Och det var ett sådant fall med huggormar.
Vi har ett gammalt hus i byn, illa övergivet. Ägaren till detta hus kommer sällan, huset är tomt hela vintern.
Och så en vår kom två flickartister till det här huset. De ville bo i byn, måla.
De gick in i huset och bestämde sig först för att tända spisen.
De öppnade kameldörren och därifrån kröp plötsligt två rejäla huggormar ut.
Det var verkligen ett rop!
Tuzik
I byn Vasilevo är alla hundar Tuziki, alla kor är Dawn och alla mostrar är moster Mani.
Du går in i byn, och du möts av den första Tuzik - Tuzik som möter dig. Han är rolig, snäll. Gnugga kärleksfullt mot benet säger de - kom in, kom in. Ge honom en skorpa, så hoppar han av glädje, som om du rullade av en hel tårta åt honom.
Du går genom byn, och bakom staketet tittar de nya tuzikerna, tänker på skorpan och gryningen gnäller i bodarna, och moster Mani sitter alla på bänkarna och sniffar syrener.
Du går fram till någon moster Manet och säger:
Tant Manya, skulle jag hälla lite mjölk?
Du kommer att gå genom hela byn - där kommer du att dricka mjölk, där kommer du att smaka rädisorna, du kommer att bryta syrenerna. Och den sista Tuzik ser dig utanför utkanten. Och länge ser han efter dig och skäller högt farväl, så att du inte glömmer byn Vasilevo.
Men i byn Plutkovo är alla hundar Dozorki, alla kor är döttrar och alla tanter är fortfarande moster många. Min innerliga vän Leva Lebedev bor också där.
Hjortron
Det finns mossa under fötterna - mjuk lurvig päls.
Soliga bär, orange och gult, utspridda över mossängen. Hjortron.
De gula är mogna, de orange är på väg att mogna.
Hjortronet är lite som ett vitt hallon. Det verkar som om det är små hallon som växer bland mossan.
Men hjortron är inte lika söta och doftande som hallon.
Ändå kommer jag inte att byta hjortron mot hallon. Hon har en nordlig taigasmak, och det finns inget att jämföra med - förutom med daggsmaken.
Hjortron absorberade all friskhet i en fuktig skog, all sötma av en mossa träsk - och det var mycket friskhet, men lite sötma.
Men den som behöver det - vissa dricker te med en bit, andra överlappar.
När du blir trött under påsen efter en lång resa, när halsen är torr, verkar hjortron som honung. Mossa och sval kärrhonung.
Porslinsklockor
Vilken, och jag gillar porslinsklockan mest av allt.
Den växer i skogens djup, i skuggan, och dess färg är konstig - lilla solen. Inte vattnig, men transparent, porslin. Dess blommor är viktlösa och kan inte beröras. Bara titta och lyssna.
Porslinsklockor ringer, men bullret från skogen dränker dem alltid.
Granar nynna, tallnålar knarrar, asplöv darrar - var kan du höra ljuset som ringer från en porslinsklocka?
Men ändå lägger jag mig på gräset och lyssnar. Och jag ljuger länge, och granens mullrande och skakningar i aspen försvinner - och en avlägsen, blygsam klocka hörs.
Kanske är det inte så, kanske jag uppfinner allt detta, och porslinsklockor ringer inte i våra skogar. Lyssna på detta. Det verkar för mig - de ringer!
Pantelejev kakor
Igår kväll tillbringade vi natten med farfar Panteley. För länge sedan, för femtio år sedan, högg han ner ett hus i taiga och bor ensam i det.
Vi kom till Pantelei sent på kvällen. Han var nöjd med gästerna, satte på samovaren.
Länge satt vi vid bordet, pratade, sjöng sånger.
Panteley var tystare och tittade hela tiden på vad de var, stadsmänniskor. Våra samtal och sånger från staden verkade underbart för honom.
En låt han gillade: "Det regnar ute, regn ..."
På morgonen gick vi upp tidigt, efter mörkret, och farfar var redan uppe. Jag tittade bakom partitionen för att se honom. Det brann ett ljus på bordet, och i ljuset av hennes farfar Panteley knådade deg. Tydligen skulle han baka bröd.
Solen steg. Vi började göra oss redo för vägen och vid avsked bestämde vi oss för att ta en bild av Pantelei.
Du, farfar, ta av dig hatten - varför ta bilder i en hatt?
Varför ta av den? Hon värmer mitt huvud.
Okej, plocka sedan upp nätet som om du skulle laga det. Panteley tog inte av sig hatten, utan tog nätet i händerna, skakade på huvudet och log mot stadsmännens idéer.
Sedan gick han in i huset och tog fram något inslaget i en trasa. Paketet var varmt. Jag öppnade den och såg tunna kakor gjorda av rågmjöl.
Ta, - sa Panteley, - på vägen.
När vi korsade berget Chuval och stannade för att vila, tog jag ut Pantelejevs kakor ur påsen. De torkade upp och smulade.
Vi började äta dem och blötlägga dem i en bäck.
Det fanns varken salt eller sötma i Pantelejev -kakorna. De var färska som vatten.
Jag undrade: vad är dessa konstiga kakor, varför har de ingen smak?
Då insåg jag att det finns en smak, bara väldigt enkelt. Förmodligen kan sådana kakor bara bakas av en ensam gubbe som bor i taiga.
Tofsvipa
Över det fuktiga översvämmade fältet, på en plats där det finns särskilt många vårpölar, flyger varvskrikor skrikande hela dagen.
De klappar rasande sina breda vingar, dyker i luften till höger, vänster och salto. Det verkar som om den starka vinden hindrar dem från att flyga.
Men det är ingen vind i fältet. Solen skiner, reflekteras i släta glittrande pölar.
Lapwing har en extraordinär flykt, lekfull. Lapwing leker, plaskar i luften, som killar som plaskar i floden.
När en lapwing sitter på marken kommer du inte omedelbart att tro att det här är samma fågel som bara ramlade över vattenpölarna och lekte dåren. Den sittande knäet är strikt och stiligt, och den lättsydda vapnet på huvudet verkar helt oväntat.
En gång såg jag lapwings jaga en tärna.
Tornfalkan kom oavsiktligt fram till sitt bo och fick problem. En varv hela tiden tumlade framför hennes näsa och stör flygningen, och den andra svep nerifrån och slog ner det han hade att göra.
Efter att ha jagat bort rovdjuret sjönk lapwings till marken och gick genom vattenpölarna och vinkade med sina stolta vapen.
Grovbent Buzzard
Herden Volodya sköt en fågel och förde den till mig.
Här, ”sa han,” se vad jag sköt. Fågeln levde. Skottet bröt hennes vinge.
Fågeln, grå med gyllene ögon, såg ilsket på mig, klappade i näbben och väste.
Vissa inte på mig, sa jag. - Jag sköt inte dig, men den här dåren. Varför slog du ut henne? - Jag frågade Volodya. - Blev han arg, eller vad?
Hon flyger, och jag tänker: ge mig en chans.
Du borde slå. In i ögat.
Shepherd Volodya blev kränkt. Han skruvade upp ögat som han siktade på, gick bort till stugans hörn och satte sig på huk på hukarna.
På bordet satt en gråhårig fågel med gyllene arga ögon. Så snart jag närmade mig, väste det och slog med näbben, tassarna och klorna var vassa, fruktansvärda.
Hon var stor, stor som en goshawk, med svarta fläckar på bröstet och svansen, men allmänt intryck det blev silver, grått, vinter.
Vad är det för fågel? - mumlade Volodya i hörnet. - Vad heter hon?
Buteo lagopus, svarade jag. - Ja, du kommer fortfarande inte ihåg det.
Vad ... butya? - Volodya trängde sig slutligen i ett hörn och skruvade nu upp sitt andra öga, som han inte siktade på.
Gå hjälp, sa jag. - Låt oss försöka räta ut vingen.
Jag tog på mig tjocka läderhandskar och medan Volodya höll i fågeln justerade jag vingen så gott jag kunde.
Det var det svåraste att göra. Buteo lagopus klickade, spruckna och hackade, slet både handskar och jacka med klorna.
Jag lägger två plankor-splinter i stället för frakturen, lägger ett tätt bandage på dem, så att den rasande Buteo lagopus inte skulle slita den från vingen.
Sedan bar vi ut fågeln ut på gatan och satte den på staketet. Buteo lagopus tittade på oss med hat. Orädd och stark var hans ögon.
Varför tittar du på mig så? Jag sade. - Det var han som slog ner dig, vad har jag med det att göra?
Men den sårade Buteo lagopus såg ingen skillnad mellan oss - Volodya och mig.
"Buteo lagopus" är latinska ord. Och på ryska kallas denna fågel helt enkelt - den grovbenta buzzarden.
I vårt område förekommer det mycket sällan, före den allvarligaste vintern.
Tre jays
När en jay skriker i skogen verkar det som om en jättestor grankotte gnuggar sig mot tallbarken. Men varför ska en klump gnida sig mot en bark? Är det dumt?
Och jayen skriker efter skönhet. Hon tror att det är hon som sjunger. Vilken fågelbedrägeri! Och jay ser bra ut - huvudet är blekgult med en tofs, på vingarna - blå speglar, och rösten, som en kratta, - knarra och pipa.
En gång samlades tre jays på fjällaskan och låt oss skrika. Skrek, skrek, slet i halsen - trött. Jag hoppade ut ur huset - omedelbart utspridd. Jag gick upp till en bergaska - ingenting var synligt under fjällaskan, och allt var i ordning på grenarna, det var inte klart vad de ropade. Det är sant att bergsaskan ännu inte är helt mogen, inte röd, inte röd, men det är dags - september.
Jag gick in i huset, och jays flög igen till fjällaskan och skrek, krattor. Jag lyssnade och tänkte att de sprakade meningsfullt.
En ropar: - Kommer att mogna! Mognar!
En annan: - Värm upp! Uppvärmning!
Och den tredje ropar: - Thrintryabr!
Den första förstod jag direkt. Det var hon som skrek om bergaska, de säger, bergaska är fortfarande mogen, den andra - att solen kommer att värma upp bergaska, och den tredje kunde inte förstå.
Då insåg jag att soykin "trintryabr" är vår september. September är ett för sött ord för hennes röst.
För övrigt märkte jag denna jay. Jag lyssnade på den både i oktober och i november, och allt hon skrek: "Trintryabr!"
Det är en dum kvinna, hela vår höst för henne är Trintryabr.
En, två, häst, fyra
Det fanns fyra höstackar i fältet.
Varje gång jag gick förbi tittade jag på dem med glädje. Jag gillade hur de flyttade från vägen till skogen, och jag räknade dem alltid för mig själv: en, två, tre, fyra ...
En gång gick jag längs vägen och började som vanligt räkna: en, två, tre, fyra ...
Var är den tredje höstacken? Det fanns en häst på räkningen av tre. Hon tuggade tydligt på resterna av den tredje höstacken.
”Tuggade hon en hel höstack? Jag trodde. - Nej, förmodligen togs höstacken bort och hästen kom av misstag till den här platsen.
En månad gick, och igen var jag i närheten, och poängen blev så här: lapwing, två, hare, fyra.
Det fanns inte längre den första höstacken, och en lapwing gick i stället, och mellan den andra och fjärde höjde jag en hare.
Och en månad senare kom inget konto. Varken lapving eller hare kunde ses på fältet, bara en fjärde hö stod, täckt av snö. Så han stod till våren.
Vitt och gult
De viktigaste fjärilarna är naturligtvis citrongräs. De dyker upp före alla andra.
Det finns fortfarande snö i ravinerna och citrongräs cirklar över den varma ängen. Deras gula vingar argumenterar med den gamla snön och skrattar åt den. Och från marken - vitt och gult - rusar de första blommorna - anemon, mamma och styvmor.
Vitt och gult visar oss i början av våren, och först då allt annat - snödroppar och lungwort och choklad.
Men våren kan inte skilja sig från vitt och gult. Antingen kommer ringblommor och kupava att springa ut, eller så fågelkörsbärsblommor.
Vitt och gult passerar genom hela våren, och till och med mitt på sommaren konvergerar vitt och gult i en kamomillblomma.
Hängbro
Det finns en hängbro inte långt från byn Luzhki.
Den hänger över floden Istra, och när du går längs den svajar bron, ditt hjärta stannar och du tänker - du flyger iväg!
Och Istra nedan flyter rastlöst och verkar trycka: om du vill flyga, flyga! Sedan går du i land, och dina fötter, som stenar, går motvilligt; olycklig att de istället för att flyga igen petar i marken.
Så jag kom en gång till byn Luzhki och gick direkt till bron.
Och så steg vinden. Hängbron knarrade och gungade. Mitt huvud började snurra, och jag ville hoppa, och jag hoppade plötsligt och - det verkade - tog fart.
Jag såg avlägsna fält, stora skogar bortom glänten, och Istra-floden klippte skogarna och åkrarna med böjar-halvmåner, ritade snabba mönster på marken. Jag ville flyga genom mönstren till de stora skogarna, men då hörde jag:
En gammal man gick längs bron med en pinne i handen.
Varför hoppar du här?
Jag är också en lärka! Fettnosad! Vår bro var helt krossad, och se, den kommer att gå sönder. Gå, gå, hoppa i land!
Och han hotade med en pinne. Jag gick från bron till stranden.
"Okej", tänker jag, "det är inte allt jag kan hoppa och flyga. Vi måste också landa ibland ”.
Den dagen gick jag länge längs Istras stränder och kom ihåg av någon anledning mina vänner. Jag kom ihåg både Lyova och Natasha, jag mindes min mamma och bror Borya, och jag mindes också Orekhievna.
Jag kom hem med ett brev på bordet. Orekhievna skriver till mig:
”Jag skulle flyga till dig på mina vingar. Ja, jag har inga vingar. "
Hon-björn-kaya
Kryper längs den våta sandstranden Medveditsa-kaya.
På morgonen, redan innan regnet, passerade en älg här - en älg med fem grenar på hornen och en älg med en älgkalv. Sedan korsade en ensam och svart vildsvin vägen. Och nu kan du fortfarande höra honom slänga och svänga i en ravin i torra vass.
Björnen lyssnar inte på vildsvinet och tänker inte på älgen som gick på morgonen. Den kryper långsamt och tvekar bara om en sen regndroppe faller på den från himlen.
Honbjörnen tittar inte på himlen. Sedan, när han blir en fjäril, kommer han att se den igen, svepa in. Och nu måste hon krypa.
Lugnt i skogen.
Den söta doften av ängssöt tillsammans med dimma sprider sig över träsket. Bear-Kaya kryper längs den våta sandstigen.
Råka
Tornet drunknade i gräset. Han föll från ett träd i gräset, och han drunknade i det, till och med kvävdes lite.
Tornet blev rädd. Sitter i gräset. Han goggled ögonen och såg inget annat än gräs. Han satt där länge och stack sedan huvudet ur gräset - wow! Skogen är runt. Träden är lurviga och lurviga, taggiga och täta.
Sedan tog tornet den och gömde sig igen i gräset.
Satt, satt, tittade ut igen. Skogen står still och tittar på tornet. Och tornet gömde sig igen.
Och så gick det med dem. Tornet sticker ut i huvudet - skogen står; kommer att gömma sig, och skogen ser ut, och gräset raser runt, små grässtrån gnisslar och torra knakar.
Torken gick genom gräset till fots och drev isär stjälkarna med näbben, men han själv skakade av rädsla.
Plötsligt tog gräset slut, och tornet såg ett fält, och i fältet tjöt två tjurar mot tornet. Och båda är vita på framsidan! Vilken fasa - vitfrontig! Både! Och tornet backade in i gräset.
Och då skakade jorden! Det var en stamp, en krasch!
Farbror rider ett sto på vägen! Farbror! I hatt!
Inte bara klättrade han på stoet, utan satte också på en hatt!
Tornet klappade med vingarna av rädsla - och flög!
Jag flög för första gången i mitt liv.
Hästen tänkte
Hästen tänkte på det. Står på ängen och tänker. Och han tuggar inte gräs, tittar inte på fjärilar, jagar inte ens flugor med svansen - tänker han.
Hästen tänker, - sa vaktmästaren Farbror Agathon. - Ja, och det finns något att tänka på. Livet är komplicerat.
Jag vet inte vad jag ska tänka på? - Kolka sa, maskinföraren. - Här har jag oro - du kommer att tänka på det! Traktorn har mycket hästkrafter, men det finns inte tillräckligt med reservdelar!
Tänk, kära, - sa Orekhievna. - Du måste tänka. Det finns inte många av er hästar kvar i världen.
Och hästen tänkte. Hennes ögon var våta och allvarliga. Länge stod hon så och viftade sedan med svansen och galopperade in på fältet. Jagar fjärilar.
Myrakung
Ibland händer det - du känner dig ledsen över något, du känner dig ledsen. Du sitter trög och tråkig - du ser ingenting, du går genom skogen och som en döv hör du ingenting.
Och så en dag - och det var i början av vintern - trög och tråkig, ledsen och ledsen, gick jag genom skogen.
"Det är dåligt", tänkte jag. ”Mitt liv är inte bra. Direkt och vet inte vad jag ska göra? "
Lim! - Jag hörde plötsligt.
Vad mer att limma?
Lim! Lim! - skrek någon bakom träden. Plötsligt märkte jag en snöig hög under trädet.
Jag insåg direkt att det var en myrstack under snön, men av någon anledning fanns det svarta hål i myrstacken. Någon grävde hål i den!
Jag kom närmare, böjd, och sedan stack en grå lång näsa, svarta antenner och en röd keps ut ur hålet, och igen hördes ett rop:
Lim! Lim! Lim!
Och viftande med gröna vingar flög myrkungen ut från myrstacken.
Förvånad blev jag avskräckt och tsarmyr flög ner mellan träden och skrek:
Lim! Lim! Lim!
“Usch du avgrund! Tänkte jag och torkade svetten från pannan. - Lera, säger han. Varför limma något? Vad ska man limma till vad? Tja, livet. "
Under tiden flög kungen av myr bort inte långt, sjönk till marken.
Det fanns en annan myrstack, där hålor också var svarta. Kungen dök ner i hålet och försvann i myrstackens djup.
Det var först då jag insåg vem myrkungen var. Det var den gröna hackspetten.
Alla har inte sett den gröna hackspetten, de bor inte i varje skog. Men i skogen där det finns många myrstackar kommer du definitivt att träffa en grön hackspett.
Myror är en favoritmat för gröna hackspettar. Gröna hackspettar är väldigt förtjusta i myror. Och myror gillar inte gröna hackspettor, de tål bara inte.
”Men hur ska jag ha det? Jag trodde. - Jag älskar båda. Hur man är? Hur räknar man ut det? "
Jag gick hem lurigt och myrkungen ropade efter mig:
Lim! Lim! Lim!
Okej, okej, muttrade jag tillbaka. - Jag ska limma! Kommer! Kort sagt, jag ska försöka.
Jag började lägga mig rutten på golvet. Jag lade upp stjärnbilden Ursa Major.
Gjorde jag rätt för att väcka dig? - Nikolay var orolig.
I stugan lyste de på samma sätt som på gatan. De belyste ingenting, värmde inte, men jag ville titta och titta på dem.
På natten
Ja, gå upp, vakna!
Jag vaknade.
Kom ut.
Jag trodde att något hände. Han tog en pistol från väggen, stack fötterna i stövlarna, våt från igår och hoppade ut ur kojan.
Titta, titta, du måste se det här.
Nikolai stod under markisen vid tröskeln. Det var en tuff och tyst djup natt. Det lättaste fina regnet susade genom lärkträden.
Jag såg inte och förstod inte var jag skulle leta.
Jag ser inte, sa jag.
Rätt under dina fötter.
Jag tittade på mina fötter och såg svaga glödande stjärnor på marken. Så, det händer, himmelens stjärnor lyser genom en grumlig slöja.
Det här är ruttna, säger Nikolay. - Du ser, de lyser ...
En lysande stig sträckte sig från tröskeln till elden. Under dagen brände vi en rutten stock och medan vi drog den till elden hällde vi damm på marken.
Det här är ruttna, säger Nikolai. - De lyser. Du måste se detta, varför jag väckte dig.
Vi stod sida vid sida och tittade på marken, på vilket ett lugnt och tyst, mycket enkelt ljus spriddes.
Snart frös vi, samlade de största eldflugorna, bar dem till kojan.
Beställ band
Orderband lever i björkskogar. Jag visste inte.
Men sedan gick jag till björkskogen för björkarna, och plötsligt - i flockar, i flockar - började Orderbandet ta fart framför mig.
Jag ville jaga efter dem, men gjorde det inte. Det är dumt på något sätt, jagar Orderband.
Beställ band - nattliga fjärilar. Under dagen gömmer de sig i björkar, och på natten flyger de fritt över jorden.
En natt kom Orderbandet till kojan. Jag såg henne genom fönstret.
Han öppnade fönstret och satte ljuset på fönsterbrädan för att locka henne närmare. Och hon blev frestad.
I släta cirklar, tvekande och rysande, flög hon upp till kojan. Hon satt på fönsterbrädan.
Hon tittade på ljuset, och jag tänkte att det inte kunde finnas någon bättre ordning i världen. För min koja.
Sjön Kiyovo
Vitt-vitt, säger de, var vattnen i sjön Kiyovo.
Även på vindstilla dagar rörde de sig och rörde sig, och plötsligt - som en vit våg - svävade de upp i himlen.
Måsar - tusentals måsar - bodde vid sjön Kiyovo. Härifrån sprider de sig längs de närliggande floderna. Vi flög till Moskvafloden, till Klyazma, till Yauza. Alla måsarna som vi såg i Moskva föddes upp vid sjön Kiyovo.
Till en början var sjön långt från Moskva. Men så kom det närmare, närmare. Sjön rörde sig inte, men en enorm stad och dess enorma förort växte. Hus och små hus trångt sjön, trampade på dess stränder. Rostiga bitar av järn och böjda rör dök upp på bankerna.
Sjön Kiyovo har torkat ut. Rynkorna på öar och vikar delar vattenspegeln. Många måsar bodde på fria platser.
"Kiyovo" är naturligtvis ett extraordinärt ord. Ordet finns fortfarande kvar.
Stannade kvar på sjön och måsarna.
Vi stannade också med de sista måsarna.
Kaninbukett
Harar samlar faktiskt inte buketter. Varför behöver en hare en bukett? Alla vildblommor är ovanför harens öron, alla skogsblommor ligger bakom harens svansar. Och harens svans kallas "puff" eller "blomma". Detta är vad de gamla jägarna säger om hare svans, och de kan sitt ord.
Men nu, se, en har har dykt upp, som har samlat en bukett. Han petade alla i buketten: klöver och padda här och gröt och kamomill.
Hon går med en bukett och vet inte vem hon ska ge den till. Varför behöver en räv eller en varg en kaninbukett? De bryr sig inte om blommor.
Björnen älskar blommor, men inte i buketter. Han skulle ha en hallonbuske.
Och grävlingen? Först sent på natten kommer han ur hålet, och om du ger honom, ursäkta mig, en bukett på en skogsstig, kan han peta honom runt halsen.
Jag vet inte vad jag ska göra med en kaninbukett. Den är monterad och måste överlämnas till någon.
Okej, låt oss ge det till grävlingen och se vad som händer.
Bullfinches och katter
På senhösten, med det första pulvret, kom tjurfinkar till oss från de norra skogarna.
Plumpiga och rödiga satt de på äppelträden, som om de istället för fallna äpplen.
Och våra katter är där. Vi klättrade också upp på äppelträd och bosatte oss på de nedre grenarna. Säg, sitt ner med oss, tjurfinkar, vi är också som äpplen.
Bullfinkarna har inte sett katter på ett helt år, men de tänker. Trots allt har katter en svans och äpplen har en svans.
Vad bra tjurfinkarna är, och speciellt snöjungfrurna! De har inte en så brinnande bröstkorg som tjurfinkägarens, men ömma - blekgula.
Bullfinches flyger iväg, snöpigor flyger iväg. Och katterna stannar kvar på äppelträdet.
De ligger på grenarna och viftar med sina äppelsvansar.
Grå natt
Det började bli mörkt. Över taiga, över de dystra klipporna, över floden med det stänkande namnet Vels har en smal rävmånad stigit. I skymningen var örat moget.
När vi hittade skedar i våra ryggsäckar slog vi oss ner runt hinken, fiskade ut harrbitar och lade dem i en separat kruka så att harren skulle svalna medan vi åt fisksoppa.
Kozma och Demyan, sitt ner med oss!
Med en lång ensked famlade jag i skopans djup - min hand gick i ånga upp till armbågarna. Jag fångade potatis och fiskdubbar från botten - lever, kaviar - sedan skopade jag upp en genomskinlig soppa med grönt skum.
Kozma och Demyan, sitt ner med oss! - upprepade Lyosha och lade sin sked i hinken.
Sitt ner med oss, sitt ner med oss, Kozma da Demyan! - bekräftade vi.
Vi byggde en eld på Völs låga strand. Vår kust är full av leriga isflak. De lämnades från översvämningen - de hade inte tid att smälta. Här är en isflak som ser ut som ett stort öra, och här är en svamp.
Vem är de - Kozma och Demyan? - frågade Pyotr Ivanovich, som för första gången kom in i Ural taiga.
Ukhu Pyotr Ivanovich äter försiktigt och respektfullt. Hans huvud är höljt av ånga och små brasor brinner med glasögon.
De gamla fiskarna lärde mig detta, - svarade Lyosha. - Som om det finns sådana Kozma och Demyan. De hjälper till att fånga harren. Det är nödvändigt att ringa Kozma och Demyan i örat så att de inte blir kränkta.
Vid timmen är det redan midnatt, och himlen har inte mörknat, den förblev klar, skymning, och månaden tillförde kyla och ljus till den.
Detta är förmodligen en vit natt, - sa Pyotr Ivanovich eftertänksamt.
Vita nätter börjar senare, - svarade Lyosha. - De ska vara lättare. Det finns inget namn för den här natten.
Kanske silver?
Vilket silver det där! Grå natt.
Efter att ha spridit grangrenar på marken lade vi ut sovsäckar och la oss. Jag begravde huvudet vid foten av trädet. Dess nedre grenar har torkat, lav har vuxit på dem och hänger vid elden, som släp, som vått, som ett vitt skägg.
I närheten, bakom mig, prasslade något.
Grå natt, - upprepade Pyotr Ivanovich eftertänksamt.
Den är grå, vit eller silver, det är fortfarande dags att sova.
Något rasslade bakom honom igen.
Örat var så slitet att jag var för lat för att vända om och se vad det var för buller. Jag ser en månad som hänger över taigan - ung, tunn, piercing.
Jordekorn! - sa plötsligt Lyosha.
Jag tittade mig omkring och såg direkt att två uppmärksamma nattögon tittade på oss bakom trädet.
Jordekorgen stack bara ut huvudet och ögonen verkade mycket mörka och stora, som ett gonobelbär.
Efter att ha tittat lite på oss gömde han sig. Uppenbarligen attackerades han av fasa: vilka sitter dessa vid elden?!
Men sedan stack det stora ögat ut igen. Vissande lätt hoppade djuret ut bakom trädet, sprang längs marken och gömde sig bakom en ryggsäck.
Det här är inte en jordekorre, - sa Lesha, - det finns inga ränder på baksidan. Djuret hoppade upp på ryggsäcken, lade sin tass i en dukficka. Det fanns ett rep. Hooked den med en klo, drog han den.
Nu går vi! - Jag kunde inte motstå.
När han hoppade upp till trädet tog han tag i stammen och skar av barkstycken med klorna och sprang uppför stammen, i täta grenar.
Vem är det? - sa Pyotr Ivanovich. - Inte en ekorre och inte en jordekorre.
Jag vet inte, - sa Lesha. - Det ser inte ut som en sobel, inte heller som en mår. Jag har aldrig sett något liknande.
Den grå natten lyser fortfarande. Elden slocknade och Lyosha reste sig och kastade in lite sushina i den.
Du borde inte ha mobbat honom '', sa Pyotr Ivanovich till mig. - Han kommer inte tillbaka nu.
Vi tittade på toppen av trädet. Inte en enda gren flyttade. Långa gnistor från elden flög till toppen och släcktes på den ljusgrå himlen.
Plötsligt föll en mörk klump uppifrån och öppnade sig i luften och blev kantig, fyrkantig. När han korsade himlen flög han från träd till träd och fick månen med svansekanten.
Då förstod vi genast vem han var. Det var en flygande ekorre, ett djur som du inte kan se under dagen: den gömmer sig i hålor och flyger över taiga på natten.
Hans vingar är lurviga - membran mellan fram- och bakbenen.
Den flygande ekorren satt på själva trädet som växte över mig. Någon slags skal föll uppifrån, barkbitar - den flygande ekorren sjönk. Han tittade ut bakom ett träd och gömde sig sedan, som om han ville smyga upp obemärkt.
Plötsligt såg han ut ganska nära mig, på armlängds avstånd. Hans ögon, mörka, vida, stirrade på mig.
"Kommer det att räcka eller inte?" - tänkte tydligen en flygande ekorre.
Han satt inramad i en boll och tittade på elden.
Elden rörde och sprakade.
Den flygande ekorren hoppade till marken och märkte sedan en stor mörk ihålig. Det var Pyotr Ivanitchs känga, som låg på marken.
Vissande av förvåning dök den flygande ekorren ner i bagageutrymmet.
I samma ögonblick rusade jag för att ta tag i kängan, men den flygande ekorren hoppade ut och sprang, sprang längs den utsträckta armen, längs axeln och - hoppade på en stubbe.
Men det var inte en stubbe. Det var knäet till Pyotr Ivanitch med en stor rund kopp.
Förskräckt tittade på de flammande glasen hostade den flygande ekorren, hoppade upp på trädet och klättrade snabbt upp.
Pyotr Ivanitch kände sitt förknippade knä.
Vilket ljus, - sa han hes.
Efter att ha flugit till ett annat träd gick den flygande ekorren ner igen. Uppenbarligen lockades han av eldens döende eld som vinkade, som en lampa vinkar en nattfjäril på en sommarkväll.
En dröm attackerade mig. Snarare, inte en dröm - en varvs sömn. Jag blundade antingen och föll någonstans under en granrot, sedan öppnade jag dem och sedan såg jag ett lavskägg hängande från grenarna, och bakom det en helt upplyst himmel och i den en flygande ekorre som flög från topp till topp.
Med de första solstrålarna försvann den flygande ekorren.
På morgonen, över te, fortsatte jag att plåga Pyotr Ivanitch och bad honom ge mig en känga som den flygande ekorren hade på sig. Och Lyosha sa och avslutade sin andra kopp te:
Skickade inte Kozma och Demyan honom till oss?
Bladbrytare
På natten blåste en lövbrytare ut - en kall oktobervind. Han kom från norr, från tundran, redan fångad i is, från Pechoras stränder.
Bladbrytaren ylade i skorstenen, rörde om aspspånen på taket, slog, rufsade träden, och man kunde höra dem prassla lydigt och slänga av bladen.
Det öppna fönstret bankade mot karmen, knarrade med rostiga gångjärn. Med vindbyar flög björkblad som växte under fönstret in i rummet.
På morgonen var denna björk redan vidöppen. Kalla strömmar av bladbagge flödade och flödade genom dess grenar, tydligt markerade på den grå himlen av ett trasigt fladdrande blad.
Spindelnät, utsträckt i julgranarna av ett strikt spindelkors, var fullt av björkblad. Hennes ägare själv hade redan försvunnit någonstans, och hon höll på att svullna av löv och hängde som ett nät fullt av braxen.
Gammalt äppelträd
Mormor sitter vid vägen hela dagen, säljer äpplen.
Bilar, motorcyklar rusar förbi äpplen, traktorer vrålar. Ibland stannar bilen, köper äpplen och fortsätter att nynna.
Här kör en lastbil. Den här kommer inte att köpa äpplen, han har ingen tid. Jag skulle köpa en buss, men den har ett stopp tre kilometer bort. Och denna "Zaporozhets", om den köper, så ett halvt kilo.
Jag stannade till och köpte en halv hink.
Och du, vårdnadshavare, drar i en hink, - sa mormor.
En mormor sitter vid vägen, och bakom henne ligger en bergaska, och bakom staketet finns ett gammalt äppelträd, äpplen mognar på det, faller till marken.
De jobbar hela dagen. Mormor säljer, äppelträdet tappar äpplen. Så de lever.
Shen-shen-shen
Vem vet hur man lockar hästar? Alla vet hur man lockar kattungar och kycklingar.
Gäss bör vara så här:-Tag-tag-tag ...
Ren:-Köttmassa-mjuk ...
Får, hörde jag, en faster vinkar så här: - Fabler, fabler, fabler ...
Och hästarna, berättade Vitya Belov, måste lockas bort:-Shen-shen-shen ...
Visst, vilket bra ord, ganska häst. Hästar måste förstå det.
Så jag lärde mig ett nytt ord och gick runt i byn för att leta efter hästar.
Han tog förstås en bit svart bröd, saltade det och stoppade det i fickan. Salt vaknade förstås lite i fickan, men det spelar ingen roll.
Jag har haft många saker i den här fickan.
Här går jag och letar efter hästar.
Ja, något är att inte se hästarna.
Förmannen cyklar mot honom och ropar:
Har du sett hästar? Och jag svarar honom:
Shen-shen-shen ...
Är du galen? - säger arbetsledaren. - Hästarna bröt staketet, kvar på det öppna fältet.
Brigaden galopperade in i ett tydligt fält och letade efter hästar genom en kikare. Och jag gick till floden, till platsen där popplarna växte, och jag säger med låg röst:
Shen-shen-shen.
Och så kom tre vita hästar ut ur snåren, de tittar på mig i ögonen, de förstår allt.
Så mycket för "shen-shen-shen"! Jag har bara en bit bröd.
Sommarkatt
Här om dagen träffade jag sommarkatten.
Rödhårig och varm, som absorberade solens värme, spretade han lat i gräset och rörde knappt sin mustasch. När han hörde mina steg höjde han huvudet och tittade strängt: de säger, kom in, kom in, blockera inte solen.
Katten låg i solen hela dagen. Nu kommer höger sida att ersätta solen, sedan vänster, sedan svansen, sedan mustaschen.
Solnedgången började och slutade. Natten föll, men länge glödde något i trädgården. Det var en sommarsolig katt-solros glödande.
Natt burbot
Med det första kalla vädret i Oka började han ta burbot. På sommaren var burbot lat för att simma i varmt vatten, låg under hakar och rötter i pooler och bakvatten och gömde sig i hål som var övervuxna med slem.
Sent på kvällen gick jag för att kolla åsnan.
En tjock kappa av svart gummi knarrade på hans axlar, torra pärlkornskal som prickade Oka -sandstranden sprakade under hans stövlar.
Mörkret är alltid alarmerande. Jag gick den vanliga vägen, men jag var rädd för att gå vilse och tittade oroligt runt och letade efter märkbara pilbuskar.
En eld blossade plötsligt upp på stranden och släckte. Sedan blinkade det igen och gick ut. Denna eld gav mig larm. Varför blinkar det och går ut, varför brinner det inte längre?
Jag gissade att det här är en bynattfiskare som kontrollerar fiskespöarna och inte vill, det verkar som att de känner igen honom med lyktan från lyktan ett bra ställe.
Hallå! - Jag skrek medvetet för att skrämma. - Fick du mycket burbot?
"Flera luminescenser ..." - ett eko flög av från den stranden, något gurglade i vattnet, och det blev inte mer blixt.
Jag stod en stund, ville skrika något annat, men vågade inte och gick sakta fram till min plats och försökte inte knaka med min kappa och pärlkorn.
Jag hittade mina åsnor med svårighet, drog ner handen i vattnet och hittade inte direkt linan i det iskalla höstvattnet.
Linan kom lätt och fritt till mig, men plötsligt spände den lite och en mörk tratt dök upp på vattnet nära stranden, en vit fiskmage blinkade i den.
Crawling på sanden, en burbot kröp upp ur vattnet. Han krossade eller skakade inte. Han böjde sig långsamt och spänd i handen - en nattlig hal höstfisk. Jag lyfte burbot mot mina ögon och försökte ta reda på mönstren på den; ett litet, som en nyckelpiga, glödlampaöga glimmade svagt.
Även på andra åsnor fanns burbots.
Väl hemma tittade jag länge på burbotsna i ljuset av en fotogenlampa. Deras sidor och fenor var täckta med mörka mönster som vildblommor.
Hela natten kunde skottarna inte sova och rörde sig lata i buren.
Snöryttare
De säger att när den första snön faller tillkännages Snow Rider i skogen.
Han rider på en vit häst längs snötäckta raviner, över tallskogar, över björkdungar.
Antingen där, bakom träden, så där, på gläntan, blinkar snöryttaren förbi, dyker upp framför folket och rusar tyst vidare - längs de snötäckta ravinerna, genom tallskogar, genom björkdungar. Ingen vet varför han dyker upp i skogen och vart han ska.
Och hur pratar han med människor, - frågade jag Orekhievna, - pratar han?
Varför ska han prata med oss? Vad ska man fråga om? När allt kommer omkring tittar han bara på dig och förstår omedelbart allt. Han, som en bok, läser vad som står skrivet i din själ.
Den fyrtionde dagen har redan gått sedan den första snön. En stark frostig vinter har kommit.
Men på något sätt, i en snötäckt ravin, såg jag Snow Rider rusa i fjärran.
Vänta! - skrek jag efter.
Ryttaren stannade upp, tittade kort på mig och sporrade genast sin häst, galopperade vidare. Jag läste direkt vad som fanns i mitt hjärta. Och i mitt hjärta hade jag inget speciellt, förutom orre och harar. Och filtstövlar med galoscher.
En annan gång mitt i vintern träffade jag Ryttaren. Whistled - och Snow Rider stannade, vände sig om och läste genast vad som fanns i mitt hjärta. Och i mitt hjärta var det inget speciellt igen. Förutom naturligtvis varmt te med honung.
Desto svårare blev vintern djupare. Snön fortsatte att falla och falla till marken. Det var täckt av snö, skogar och byar var täckta med snö.
Under den mörkaste vintersäsongen träffade ryttaren mig för tredje gången.
Hastigt, i ett steg, red han längs en röjning, längs en björkdung mot mig. Han såg mig och stannade.
Jag ville fråga honom hur länge till våren, men jag skämdes.
Snöryttaren tittade uppmärksamt och tålmodigt på mig och läste min själ från början till början.
Och vad finns det i min själ då?
Ishål
Så fort det fanns stark is på floden skar jag ett hål i den med ett ishål.
Det runda fönstret visade sig vara i is, och genom fönstret, genom isen, en svart levande vatten.
Jag gick till ishålet för att få vatten - för att koka te, för att värma ett badhus - och såg till att ishålet inte växte över, spräckte isen som hade vuxit under natten, öppnade upp levande flodvatten.
Vår granne, Ksenya, gick ofta till ishålet för att skölja kläderna, och Orekhievna svor på henne genom glaset:
Vem sköljer så?! Tyr -pyr - och in i bassängen! Nej, dagens kvinnor vet inte hur man sköljer linne. Du sköljer längre, ta dig tid. Du kommer att vara i tid för TV: n! Här brukade jag skölja. Mitt ansikte är rött av frosten, mina händer är blå och mina underkläder är vita. Och nu har alla bråttom till tv: n. Tyrpyr - och in i bassängen!
En gång gick hennes lilla dotter, Natasha, med Ksenya till floden.
Medan hennes mamma sköljde stod Natasha åt sidan och var rädd för att närma sig ishålet.
Kom, var inte rädd, - sa mamman.
Gör inte ... jag går inte ... det finns någon där.
Ja, det finns ingen ... vem är där?
Jag vet inte vem. Och bara plötsligt hoppar den ut och drar den under isen.
Grannarna sköljde sina lakan och skjortor, gick hem och Natasha fortsatte att titta tillbaka på hålet: skulle någon komma ut?
Jag gick till ishålet för att se vad hon var rädd för, om det verkligen var någon under isen.
Jag tittade in i det svarta vattnet och såg två tråkiga gröna ögon i vattnet.
Den nedre gäddan närmade sig ishålet för att andas vinter, ringande, fri luft.
Harsleder
Vad är det! Vart du än går finns det hare spår.
Och i trädgården finns det inte bara fotspår - riktiga stigar har trampats av vita hakar mellan päron och äppelträd.
Det blev elva.
Det gjorde mig ont - jag sov som en död man hela natten, och jag har aldrig drömt om hare.
Jag tog på mig kängorna och gick in i skogen.
Och i skogen förvandlades harestigarna till vägar, bara någon slags hare -motorväg. Det syns att på natten hararna och hararna vandrade i hjordar här, i mörkret, krockade deras pannor.
Och nu syns inte en enda - snö, fotavtryck, sol.
Slutligen märkte jag en vit hare. Han sov i rötterna på ett fallet asp -träd, med det svarta örat som stack ut under snön.
Jag kom närmare och sa tyst:
Det svarta örat stack ut lite mer, och bakom det andra örat var vitt.
Det andra örat - vitt - lyssnade lugnt, men det svarta rörde sig hela tiden och lutade otroligt åt olika håll. Som ni ser var det det viktigaste.
Jag snusade - och det svarta örat hoppade upp, och hela haren kom ut under snön.
Utan att titta på mig sprang han i sidled åt sidan, och bara ett svart öra såg oroligt omkring sig - vad gör jag där? Står jag stilla? Eller springer jag efter?
Haren sprang snabbare och snabbare och höll redan på att hoppa över snödrivorna.
Hans svarta öra blinkade bland björkstammarna. Och jag skrattade och såg hur det blinkade, även om jag inte längre kunde se om det var ett hareöra eller en svart rand på en björk.
Moln och jackdaws
I byn Tarakanovo bor en häst Tuchka, röd som eld. Jackdaws älskar henne.
Jackdawarna uppmärksammar inte andra hästar, men när de ser molnet sätter de sig omedelbart på ryggen och börjar plocka pälsen.
Hennes ull är varm, som en kamel, säger vagnen Agathon. - Att sticka strumpor av den där ullen.
Jackdaws hoppar på deras breda rygg, och Cloud snarkar, det är trevligt för henne, som jackdaws nypa. Själva ullen klättrar, då och då måste man klia mot staketet. Efter att ha samlat en full näbb av värme flyger jackdaws under taket, in i boet.
Molnet är en fridfull häst. Hon sparkar aldrig.
Carter Agathon är också en snäll person. Tittar eftertänksamt på hästens svans. Om någon jackdaw satt på hans huvud, skulle han förmodligen inte ens blinka med ett öga.
Författare
YURI KOVAL är författare till fascinerande, olikartade böcker: "Underdog", "Vasya Kurolesovs äventyr", "Fem bortförda munkar", "Den lättaste båten i världen" och många andra. Yuri Kovals verk har översatts till språken i våra fackliga republiker och främmande länder, ofta ljud på radion, filmas på dem.
Yu. Kovals böcker är en favoritläsning av många tusentals unga och vuxna läsare.
GALINA MAKAVEEVA är en känd konstnär, illustratör av mer än sextio barnböcker. Böcker av Yu. Koval, V. Berestov, R. Pogodin, N. Matveeva, I. Tokmakova med illustrationer av G. Makaveeva belönades med diplom från All-Russian och All-Union-tävlingar. I tio år var G. Makaveeva chefskonstnären för den populära barntidningen "Murzilka". G. Makaveevas verk har ställts ut i mer än 25 länder.
Noveller om naturen. Illustrationen i fullformat på nästan varje uppslag är enkel och tydlig i teckning och förmedlar ändå de subtila nyanserna av naturtillståndet i Galina Makaveevas akvareller.
För grundskoleåldern
Yuri I. Koval
Ritningar av Galina Aleksandrovna Makaveeva
Malysh förlag
Moskva, 1991
SPARROW LAKE
För länge sedan hörde jag historier om Sparrow Lake.
De sa att det fångades enorma braxen där som inte passade in i ett bassäng, abborre som inte passade in i en hink, monstruösa gäddor som inte passade in i någonting alls.
Det var förvånande att gäddorna och abborren är så enorma, och sjön är Vorobyinoe.
Gå till Vorobyinoye -sjön. Du hittar honom där i skogen.
Jag sökte och kom en gång till Sparrow Lake. Den var inte för stor, men inte för liten, den låg bland granskogarna och tre öar skar sitt vatten mitt i mitten. Dessa öar såg ut som smalnäta fartyg som seglar efter varandra, och fartygens segel var björkar.
Det fanns ingen båt, och jag kunde inte ta mig till öarna, jag började fiska.
Jag såg gädda, svart abborre och gyllene braxen. Det var sant att de inte var för stora, de passade i en hink och det fanns fortfarande plats.
Just på det här stället la jag en lök, skalade potatisen, kastade i paprikan, fyllde på vattnet igen och hängde hinken över elden.
Medan örat kokade tittade jag på öfartygen, på deras björksegel.
Orioles flög över gröna segel som fladdrade och fladdrade i vinden och kunde inte röra sig på sina fartyg. Och jag gillade att det finns sådana fartyg i världen som inte kan undvikas.
Grymta
En sen vårkväll, när solen gömmer sig bakom trädtopparna, dyker en konstig långnäbbad fågel upp från ingenstans ovanför skogen. Den flyger lågt över en transparent al och undersöker noggrant alla gläntor och glader, som om man letar efter något.
Horch ... chorh ... - en hes röst kommer uppifrån - Horch ...
Tidigare i byarna sa de att detta inte alls är en fågel, utan som en imp som flyger över skogen och letar efter sina horn som den har tappat.
Men detta är naturligtvis inte en djävul. Det här är en vedkran som flyger över skogen och letar efter en brud.
Trähane har kvällsögon - stora och mörka. För en hes röst kallas ibland en vedkran för "grymtande", och för en lång näbb - "elefant".
I en by, hörde jag, kallar de honom kärleksfullt "walishen". Det här är det namn jag gillar mest.
DICK OCH BLÅBÄR
Hos oss i kojan bor en hund som heter Dick. Han älskar att se mig röka. Han sitter mittemot mig och ser hur röken rinner ur min mun.
Dick är en snäll hund, men en frossare. Stoppa magen med fiskinmat och begrava huvudet under trädet så att myggor inte biter - det är vad han behöver!
Väl i ett träsk hittade jag en blåbärsäng. Jag kunde inte slita mig från blåbären, samlade och åt en handfull för en handfull.
Dick sprang från ena sidan, sedan från den andra, tittade in i min mun och insåg inte att jag åt den.
Det är blåbär, Dick! - Jag förklarade. - Se hur mycket av det.
Jag tog upp en handfull och gav den till honom. Han tog snabbt bort bären från hans handflata.
Fortsätt nu själv, sa jag.
Men Dick förstod inte var bären kom ifrån, sprang runt, tryckte i sidan med näsan så att jag inte skulle glömma honom.
Sedan bestämde jag mig för att lära Dick lite visdom. Jag skäms för att berätta, men jag gick ner på alla fyra, blinkade till honom och började äta bär direkt från busken. Dick hoppade av beundran, öppnade munnen - och bara buskarna sprakade.
Två dagar senare samlade Dick blåbär runt stugan, och jag var glad att jag inte hade lärt honom att älska vinbär och hjortron.
Yuri Koval
SPARROW LAKE
Sparrow lake
För länge sedan hörde jag historier om Sparrow Lake.
De sa att det fångades enorma braxen där som inte passade in i ett bassäng, abborre som inte passade in i en hink, monstruösa gäddor som inte passade in i någonting alls.
Det var förvånande att gäddorna och abborren är så enorma, och sjön är Vorobyinoe.
Gå till Vorobyinoye -sjön. Du hittar honom där i skogen.
Jag sökte och kom en gång till Sparrow Lake. Den var inte för stor, men inte för liten, den låg bland granskogarna och tre öar skar sitt vatten mitt i mitten. Dessa öar såg ut som smalnäta fartyg som seglar efter varandra, och fartygens segel var björkar.
Det fanns ingen båt, och jag kunde inte ta mig till öarna, jag började fiska.
Jag såg gädda, svart abborre och gyllene braxen. Det var sant att de inte var för stora, de passade i en hink och det fanns fortfarande plats.
Just på det här stället la jag en lök, skalade potatisen, kastade i paprikan, fyllde på vattnet igen och hängde hinken över elden.
Medan örat kokade tittade jag på öfartygen, på deras björksegel.
Orioles flög över gröna segel som fladdrade och fladdrade i vinden och kunde inte röra sig på sina fartyg. Och jag gillade att det finns sådana fartyg i världen som inte kan undvikas.
Grymta
En sen vårkväll, när solen gömmer sig bakom trädtopparna, dyker en konstig långnäbbad fågel upp från ingenstans ovanför skogen. Den flyger lågt över en transparent al och undersöker noggrant alla gläntor och glader, som om man letar efter något.
Horch ... chorh ... - en hes röst kommer uppifrån - Horch ...
Tidigare i byarna sa de att detta inte alls är en fågel, utan som en imp som flyger över skogen och letar efter sina horn som den har tappat.
Men detta är naturligtvis inte en djävul. Det här är en vedkran som flyger över skogen och letar efter en brud.
Trähane har kvällsögon - stora och mörka. För en hes röst kallas ibland en vedkran för "grymtande", och för en lång näbb - "elefant".
I en by, hörde jag, kallar de honom kärleksfullt "walishen". Det här är det namn jag gillar mest.
Dick och blåbär
Hos oss i kojan bor en hund som heter Dick. Han älskar att se mig röka. Han sitter mittemot mig och ser hur röken rinner ur min mun.
Dick är en snäll hund, men en frossare. Stoppa magen med fiskinmat och begrava huvudet under trädet så att myggor inte biter - det är vad han behöver!
Väl i ett träsk hittade jag en blåbärsäng. Jag kunde inte slita mig från blåbären, samlade och åt en handfull för en handfull.
Dick sprang från ena sidan, sedan från den andra, tittade in i min mun och insåg inte att jag åt den.
Det är blåbär, Dick! - Jag förklarade. - Se hur mycket av det.
Jag tog upp en handfull och gav den till honom. Han tog snabbt bort bären från hans handflata.
Fortsätt nu själv, sa jag.
Men Dick förstod inte var bären kom ifrån, sprang runt, tryckte i sidan med näsan så att jag inte skulle glömma honom.
Sedan bestämde jag mig för att lära Dick lite visdom. Jag skäms för att berätta, men jag gick ner på alla fyra, blinkade till honom och började äta bär direkt från busken. Dick hoppade av beundran, öppnade munnen - och bara buskarna sprakade.
Två dagar senare samlade Dick blåbär runt stugan, och jag var glad att jag inte hade lärt honom att älska vinbär och hjortron.
Star ide
I början av våren fiskade Vitya och jag på Most.
Bron är inte så långt från oss, men ändå sex kilometer. De gick, gick, knådade träsket och skogens vårlera, trötta. De kom till bron - de satte genast eld på, de började koka teet. Vitya säger:
Jag vet inte om dig, men hela mitt liv drömmer jag om att fånga en stor ide.
Hur stor? Vilka storlekar?
Inte mindre än en känga.
Vilken känga? Vanligt eller flummande?
Det är du, pojke också. Idén är lika stor som ett träsk! Det finns inget sådant. Låt oss fånga en ide med en vanlig presenningskänga.
Vi kom överens och band en hemlig åsna. Vad är hemligheten med denna åsna kan jag inte säga - Vitya beställer inte.
Och så planterade vi ett dussin maskar på en stor krok och kastade allt i vattnet.
Och ideen tar inte. En liten sorochka drar i maskarna. Klockan på donken klirrar.
Torterade sorozhonka, - säger Vitya, - övermäktig. Sorojonka är en liten mört. Vi har ett namn på mört i norr.
På kvällen fick vi åtminstone sorozhonki, men ideen tar det inte på något sätt.
Och så kom natten.
Över Tsypina -berget, under stjärnorna, gäss och kranar som drog mot norr började träkranar fladdra och blinka, och sedan tog en ide över.
Linan sträckte sig fruktansvärt, Vitya darrade, tog tag i båda händerna, drog den till stranden.
Och på avstånd, i mörkret vid vassen, stänkte en idé som hade kommit ut till ytan. Silverbländning regnade ner på vattnet från svansstötarna, och stjärnstänk flög.
Och så tog Vitya ideen till stranden och drog nästan ut den, när plötsligt drog ideen. Vitya gled och föll i vattnet bredvid idén.
Och så flundra de båda i det svarta vattnet, och från dem båda flyger stjärnsprayen. Och jag insåg att idén skulle försvinna nu om jag inte tänkte på något.
Och jag kom på. Jag föll också i vattnet på andra sidan idén. Och nu ligger vi två redan i vattnet och en ide är mellan oss.
Och ovanför oss lyser förresten alla nattkonstellationer, alla de viktigaste vårstjärnorna och står, och särskilt tydligt, jag ser, står Leo och Tvillingarna över oss. Och nu verkar det för mig som att Vitya och jag är tvillingar, och mellan oss är ett lejon. Allt är på något sätt förvirrat i mitt huvud.
Och ändå drog vi ut idén, drog den i land, och den visade sig vara väldigt stor. Det fanns ingen tid att mäta bagageutrymmet - det var natt, och han fick inte plats i skopan.
Vi lade den upp och ner i en hink och sprang genom träsket och skogen vår lera hem, till Tsypin Mountain. Idén slog i en hink med svansen, och i varje skala spelade den de viktigaste vårkonstellationerna - Leo och Tvillingarna.
Vi hoppades att idén inte skulle somna förrän på morgonen, men han somnade.
Jag var mycket upprörd över att stjärnidén somnade och det fanns inga spår av den kvar på marken. Han tog tavlan, satte idén på den och drog runt med en penna precis längs konturen. Och sedan satt han länge - han skar ut stjärna ide. Låt hans spår vara kvar på min bräda.
Och den ideen som du ser på bilden fick vi en annan gång. Detta är inte en ide, utan ett ägg. Men av någon anledning är han också fantastisk. Jag vet inte varför. Vi fångade honom på morgonen, när stjärnorna försvann under solens slöja ... Förmodligen är varje ide en stjärna ...
Sparrow lake
För länge sedan hörde jag historier om Sparrow Lake.
De sa att det fångades enorma braxen där som inte passade in i ett bassäng, abborre som inte passade in i en hink, monstruösa gäddor som inte passade in i någonting alls.
Det var förvånande att gäddorna och abborren är så enorma, och sjön är Vorobyinoe.
Gå till Vorobyinoye -sjön. Du hittar honom där i skogen.
Jag sökte och kom en gång till Sparrow Lake. Den var inte för stor, men inte för liten, den låg bland granskogarna och tre öar skar sitt vatten mitt i mitten. Dessa öar såg ut som smalnäta fartyg som seglar efter varandra, och fartygens segel var björkar.
Det fanns ingen båt, och jag kunde inte ta mig till öarna, jag började fiska.
Jag såg gädda, svart abborre och gyllene braxen. Det var sant att de inte var för stora, de passade i en hink och det fanns fortfarande plats.
Just på det här stället la jag en lök, skalade potatisen, kastade i paprikan, fyllde på vattnet igen och hängde hinken över elden.
Medan örat kokade tittade jag på öfartygen, på deras björksegel.
Orioles flög över gröna segel som fladdrade och fladdrade i vinden och kunde inte röra sig på sina fartyg. Och jag gillade att det finns sådana fartyg i världen som inte kan undvikas.
Grymta
En sen vårkväll, när solen gömmer sig bakom trädtopparna, dyker en konstig långnäbbad fågel upp från ingenstans ovanför skogen. Den flyger lågt över en transparent al och undersöker noggrant alla gläntor och glader, som om man letar efter något.
Horch ... chorh ... - en hes röst kommer uppifrån - Horch ...
Tidigare i byarna sa de att detta inte alls är en fågel, utan som en imp som flyger över skogen och letar efter sina horn som den har tappat.
Men detta är naturligtvis inte en djävul. Det här är en vedkran som flyger över skogen och letar efter en brud.
Trähane har kvällsögon - stora och mörka. För en hes röst kallas ibland en vedkran för "grymtande", och för en lång näbb - "elefant".
I en by, hörde jag, kallar de honom kärleksfullt "walishen". Det här är det namn jag gillar mest.
Dick och blåbär
Hos oss i kojan bor en hund som heter Dick. Han älskar att se mig röka. Han sitter mittemot mig och ser hur röken rinner ur min mun.
Dick är en snäll hund, men en frossare. Stoppa magen med fiskinmat och begrava huvudet under trädet så att myggor inte biter - det är vad han behöver!
Väl i ett träsk hittade jag en blåbärsäng. Jag kunde inte slita mig från blåbären, samlade och åt en handfull för en handfull.
Dick sprang från ena sidan, sedan från den andra, tittade in i min mun och insåg inte att jag åt den.
Det är blåbär, Dick! - Jag förklarade. - Se hur mycket av det.
Jag tog upp en handfull och gav den till honom. Han tog snabbt bort bären från hans handflata.
Fortsätt nu själv, sa jag.
Men Dick förstod inte var bären kom ifrån, sprang runt, tryckte i sidan med näsan så att jag inte skulle glömma honom.
Sedan bestämde jag mig för att lära Dick lite visdom. Jag skäms för att berätta, men jag gick ner på alla fyra, blinkade till honom och började äta bär direkt från busken. Dick hoppade av beundran, öppnade munnen - och bara buskarna sprakade.
Två dagar senare samlade Dick blåbär runt stugan, och jag var glad att jag inte hade lärt honom att älska vinbär och hjortron.
Star ide
I början av våren fiskade Vitya och jag på Most.
Bron är inte så långt från oss, men ändå sex kilometer. De gick, gick, knådade träsket och skogens vårlera, trötta. De kom till bron - de satte genast eld på, de började koka teet. Vitya säger:
Jag vet inte om dig, men hela mitt liv drömmer jag om att fånga en stor ide.
Hur stor? Vilka storlekar?
Inte mindre än en känga.
Vilken känga? Vanligt eller flummande?
Det är du, pojke också. Idén är lika stor som ett träsk! Det finns inget sådant. Låt oss fånga en ide med en vanlig presenningskänga.
Vi kom överens och band en hemlig åsna. Vad är hemligheten med denna åsna kan jag inte säga - Vitya beställer inte.
Och så planterade vi ett dussin maskar på en stor krok och kastade allt i vattnet.
Och ideen tar inte. En liten sorochka drar i maskarna. Klockan på donken klirrar.
Torterade sorozhonka, - säger Vitya, - övermäktig. Sorojonka är en liten mört. Vi har ett namn på mört i norr.
På kvällen fick vi åtminstone sorozhonki, men ideen tar det inte på något sätt.
Och så kom natten.
Över Tsypina -berget, under stjärnorna, gäss och kranar som drog mot norr började träkranar fladdra och blinka, och sedan tog en ide över.
Linan sträckte sig fruktansvärt, Vitya darrade, tog tag i båda händerna, drog den till stranden.
Och på avstånd, i mörkret vid vassen, stänkte en idé som hade kommit ut till ytan. Silverbländning regnade ner på vattnet från svansstötarna, och stjärnstänk flög.
Och så tog Vitya ideen till stranden och drog nästan ut den, när plötsligt drog ideen. Vitya gled och föll i vattnet bredvid idén.
Och så flundra de båda i det svarta vattnet, och från dem båda flyger stjärnsprayen. Och jag insåg att idén skulle försvinna nu om jag inte tänkte på något.
Och jag kom på. Jag föll också i vattnet på andra sidan idén. Och nu ligger vi två redan i vattnet och en ide är mellan oss.
Och ovanför oss lyser förresten alla nattkonstellationer, alla de viktigaste vårstjärnorna och står, och särskilt tydligt, jag ser, står Leo och Tvillingarna över oss. Och nu verkar det för mig som att Vitya och jag är tvillingar, och mellan oss är ett lejon. Allt är på något sätt förvirrat i mitt huvud.
Och ändå drog vi ut idén, drog den i land, och den visade sig vara väldigt stor. Det fanns ingen tid att mäta bagageutrymmet - det var natt, och han fick inte plats i skopan.
Vi lade den upp och ner i en hink och sprang genom träsket och skogen vår lera hem, till Tsypin Mountain. Idén slog i en hink med svansen, och i varje skala spelade den de viktigaste vårkonstellationerna - Leo och Tvillingarna.
Vi hoppades att idén inte skulle somna förrän på morgonen, men han somnade.
Jag var mycket upprörd över att stjärnidén somnade och det fanns inga spår av den kvar på marken. Han tog tavlan, satte idén på den och drog runt med en penna precis längs konturen. Och sedan satt han länge - han skar ut stjärna ide. Låt hans spår vara kvar på min bräda.
Och den ideen som du ser på bilden fick vi en annan gång. Detta är inte en ide, utan ett ägg. Men av någon anledning är han också fantastisk. Jag vet inte varför. Vi fångade honom på morgonen, när stjärnorna försvann under solens slöja ... Förmodligen är varje ide en stjärna ...
Ovanför floden, ovanför bubbelpoolen, där den outlandish norra fisken, harr, gömmer sig från draken, finns det en björk.
Björkens stam är krokig, den böjer sig sedan mot floden och drar sedan bort den från taigavattnet och barken brister på dess brantaste knä.
En svart björksvamp, chaga, har växt på denna plats i många år.
Jag skar ner chaga med en yxa.
Enorm, med ett tjurhuvud, klättrade hon knappt i en ryggsäck.
